Den vita skjortan och de svarta byxorna som Uma Thurman bar i dansscenen i ”Pulp Fiction” auktioneras ut den 26 augusti hos Propstore i Los Angeles. Utropspriset ligger på 15 000-30 000 dollar, ungefär 143 000 till 287 000 kronor. Två plagg som var för sig hade kostat en spottstyver i en butik 1994.
Det är där det blir intressant. Inte plaggen i sig, utan vad marknaden är beredd att betala för dem drygt trettio år senare.
Betsy Heimann hämtade tankarna från ”Reservoir Dogs”
Betsy Heimann klädde Mia Wallace och hon hämtade tankarna från Tarantinos ”Reservoir Dogs”. Vit skjorta, svarta byxor, samma grundformel som gangstrarna i den filmen. Poängen var att Mia inte skulle se ut som en mobsterhustru i klänning utan som någon som hörde till. En av grabbarna, fast med bob och röd läppstiftsmun.
Skjortan är figursydd med knapprad. Byxorna är kick-flares från Agnès B och de sitter lite för kort. Det är ingen slump. En byxa som slutar strax ovanför fotknölen visar skorna och gör steget synligt, vilket spelar roll när halva scenen består av två personer som twistar på ett podium.
Att kombinationen håller än idag beror på att den inte försöker vara nittiotal. Den är nittiotal men bygger på samma proportioner som fungerat sedan femtiotalet: smal överdel, rak eller lätt utsvängd byxa, ingenting som konkurrerar med ansiktet. Du kan sätta ihop den looken av två plagg du redan har hemma och det gör den svår att datera. Kapselgarderoben bygger på exakt den logiken: få plagg som talar samma språk.
Det finns en teknisk detalj som gör just den här uppsättningen värd pengar. Inuti skjortan sitter ett elastiskt band, en skräddarsydd lösning för att plagget skulle sitta stumt mot kroppen genom en fysisk scen utan att glappa i midjan. Sådant syns inte i bild men är svårt att kopiera i efterhand och det är en av markörerna som skiljer originalet från de kopior som cirkulerar. Vid inspelningen 1994 sydde man upp flera identiska uppsättningar, vilket är standard när samma scen ska tas om och plagg blir smutsiga eller skadade.
På vissa av dubbletterna ska det finnas blodspår från senare scener. Den här uppsättningen har autentiserats bland annat genom kostymdesignerns eget vittnesmål och den kom till auktion via någon som arbetade i produktionen och behöll plaggen när inspelningen var klar.
Priset säger mer om marknaden än om plagget
Priset på Mia Wallaces skjorta säger mer om marknaden än om plagget. Det som händer är att filmkostymer flyttat från kuriosahyllan till samma kategori som konst och klockor: ett objekt med proveniens, begränsat antal och en berättelse som går att verifiera.
Tre saker driver värdet: proveniensen, alltså den obrutna kedjan från inspelning till säljare, igenkänningen, att plagget syns i en scen tillräckligt många kan beskriva ur minnet och skicket, som paradoxalt nog inte behöver vara perfekt, eftersom slitage och blodspår är bevis snarare än skador.
Samtidigt har generationen som såg ”Pulp Fiction” på bio 1994 nu betalningsförmåga. Det är samma mekanism som lyfte nittiotals- och åttiotalsmodet tillbaka in i butikerna och som gör att begagnat säljer bättre än på länge. Nostalgin har fått pengar. Auktionshuset har själva pekat på att kostymen fångar en nittiotalsestetik som var enkel och lite skruvad och det är precis den beskrivningen som säljer till en fyrtiofemåring idag.
Vit skjorta och svarta byxor fungerar trettio år senare
Du kommer inte bjuda på skjortan. Men lärdomen är gratis: de plagg som blir ikoniska är nästan alltid de enklaste. Vit skjorta, svarta byxor, inga detaljer som skriker årtal. Trettio år senare kan du bära samma kombination till kontoret utan att någon höjer på ögonbrynen.
Köp den vita skjortan i en kvalitet som tål tvätt och satsa på passformen över märket. Skillnaden märks direkt.
